Arbetet fortskrider. De nya korten, som förhoppningsvis kommer att vara de som går i produktion, har anlänt. Förutom att jag flyttade sensorerna närmare övre kanten, för att de även skulle passa för Leica, så har jag flyttat in alla yttre sensorer 1mm. De satt onödigt långt ut. Korten har även fått en logga på sig och självklart ett nytt versionsnummer.
Jag sitter just nu med programmeringen för att implementera identifieringen för vilket sensorkort som används. Detta behövs, som jag tidigare har nämnt, för att hjärnan skall veta hur långt det är mellan sensorerna horisontellt och vertikalt. Det kommer ju att skilja mellan de olika formaten. 36×24, 6×6, osv. Med dessa data får man svar på hur snabbt ridån rör sig och även hur lång tid det tar för ridån att röra sig över hela öppningen. Det sistnämnda är ett värde som kamerareparatörer gärna går efter.
Jag har även fått ett önskemål från min goda vän på Analoga Kameror om att filtrera bort lite av värdena i resultatet. Jag som är lite siffergalen tyckte det var synd. Men efter lite tänkande så löser jag det enkelt. Det handlar ju bara om att sortera bort vissa värden i presentationen. Så när man startar enheten så kommer man till att börja med få en fråga om man vill att den skall presentera 1. Standard eller 2. Utökad. Så det var ganska enkelt löst för att uppfylla alla önskemål. Detta kommer enheten att komma ihåg under hela sessionen. Vill man ändra presentationen så startar man helt enkelt bara om enheten.
Jag har även gjort en test med att koppla enheten via kabel till en mobiltelefon (Android) i stället för till en dator. Jag installerade en app på mobilen som agerar terminalprogramvara. Och detta fungerade väldigt bra. Enheten tar även ström från mobilen så ingen annan strömkälla krävs. Detta betyder att SST helt plötsligt blev mycket mer mobil.
Nästa test blir troligtvis denna eller nästa vecka då jag skall besöka Analoga Kameror igen.